Elnätens regleringsmodell motverkar nödvändiga säkerhetssatsningar

Porträtt på Per Everhill. Foto. Per Everhill 13 nov 2020

I mitten av oktober presenterade regeringen sin proposition för totalförsvarets utformning 2021-2025. Bland annat konstateras att motståndskraften inom energiförsörjningen behöver höjas och åtgärder bör vidtas, för att säkerställa en tillfredsställande beredskapsnivå. Statens satsningar för att göra detta, föreslås också öka till omkring 500 miljoner kronor år 2025. 

Satsningar på detta område kommer definitivt göra nytta. Det finns många områden att utveckla, exempelvis säkrare värmeförsörjning, reservdelslager och ökad bränsleberedskap. 2000-talets orkaner (Gudrun, 2005 och Per, 2007) har visserligen gjort branschen väl förberedd för storstörningar, men det handlar främst om väderorsakade incidenter. Förmågan att stå emot sabotage från en antagonist som vill oss illa är fortfarande i sin linda, även om intresset för frågan ökad markant de senaste åren. När det gäller de svenska elnätens säkerhetsarbete finns det tyvärr regulatoriska hinder som direkt motverkar branschens satsningar på detta område.

I intäktsregleringen för elnätsföretag klassas nämligen de flesta kostnader för säkerhetshöjande åtgärder som ”påverkbara”. Det kan exempelvis handla om satsningar på cybersäkerhet, kostnader för dedicerad säkerhetspersonal, utbildning eller förmåga till Ö-drift som inte ökar företagens kapitalbas. Dessa kostnader ska istället minska och är belagda med årliga effektiviseringskrav på minst 1 %.  Syftet med dessa krav är egentligen gott. Det handlar om att elnätsföretagen ska bygga och förvalta elnät effektivare vilket är vår kärnverksamhet. Vi ska hela tiden bli lite snabbare, bygga lite billigare och använda mindre resurser samtidigt som elnätsavgifterna ska hållas nere.

Måste minska kostnaderna på andra områden

Problemet med att applicera effektiviseringskravet på säkerhetsskyddsverksamhet, är att behovet av dessa satsningar idag ökar kraftigt snarare än minskar. Det är också i många fall en marknad med stigande priser snarare än sjunkande, vilket bland annat beror på ökad efterfrågan. Vidare handlar det nästan alltid om tjänster som elnätsföretagen huvudsakligen köper in externt. Till skillnad från att bygga elnät blir det därför svårt för företagen att bli år efter år bli effektivare i sitt säkerhetsarbete.

Eftersom alla påverkbara kostnader klumpas ihop innebär ökade säkerhetskostnader i praktiken att elnätsföretagen måste minska sina kostnader ännu mer på andra områden för att klara det totala effektiviseringskravet. Det kan handla om personalkostnader, satsningar på kundkommunikation, drivmedel eller liknande. Det är ofta kostnader som till skillnad från säkerhetssatsningar har en tydlig koppling till den dagliga kärnverksamheten i företagen. Konsekvensen av regleringen blir tyvärr ofta att elnätsföretagen prioriterar ner säkerhetskostnaderna vilket på sikt kommer få konsekvenser för de svenska elnätens motståndskraft mot olika typer av antagonistiska hot. Detta går helt emot intentionerna som beskrivs i totalförsvarspropositionen.

Hur skulle detta problem kunna hanteras?

Elnätsföretagen kan självklart inte ges fria händer att finansiera säkerhetssatsningar med elnätsavgifterna utan något tak. Det skulle leda till överdimensionering på området. Man skulle istället kunna tänka sig att regleringen tillät en väl avvägd höjning av elnätsavgifterna under förutsättning att intäkterna dedicerat gick till säkerhetshöjande åtgärder. Exempelvis en fast årliga procentsats. Med tanke på ökade säkerhetssatningarna i andra samhällssektorer är det hög tid att denna problematik hanteras. För som det konstateras i regeringens proposition så är tillgång till el en förutsättning för alla andra delar i totalförsvaret.