Går EU i elvärmefällan?
Per Everhill
16 maj 2022
Det är ingen hemlighet att det arbetas för högtryck inom EU för att minska Europas beroende av importerad rysk fossilgas. Ungefär hälften av alla fastigheter i Europa värms med gas där en betydande andel kommer från just Ryssland. Situationen varierar naturligtvis mellan olika länder, där till exempel gasberoendet i Tyskland är avsevärt högre än i de nordiska länderna.
Den senaste tiden har elektrifiering av värmesektorn lyfts fram som ett alternativ för att bli av med gasberoendet. Att det rent tekniskt är det förhållandevis enkelt att installera elvärme i en fastighet och att det redan finns ett elnät är två vanliga argument för denna linje. El är självklart bättre än rysk gas, men en kraftigt ökad användning av el för uppvärmning skulle orsaka en rad andra utmaningar för Europa.
I ett elsystemperspektiv kan eluppvärmning sägas vara användarsidans motsvarighet till producentsidans väderberoende elproduktion. Det är svårt att planera behovet på förhand och att möta det med tillräckligt med produktion i varje given stund. På flera håll i Europa ökar andelen förnybar, men väderberoende elproduktion. Trenden är naturligtvis positiv ur klimatsynpunkt, men gör det också svårare att möta en alltmer variabel elanvändning. Eluppvärmning och väderberoende elproduktion är därför en dålig kombination. För att det ska fungera krävs omfattande investeringar i lagring, efterfrågeflexibilitet och elnätsöverföring. Dessutom innebär obalanserna en ökad volatilitet på elmarknaden skapar osäkerhet för konsumenterna. För att massiv eluppvärmning ska fungera bra krävs enorma överskott på reglerbar elproduktion. Det fungerar i Norge, men sannolikt inte i Tyskland.
Till detta kommer utmaningen med att säkra tillräcklig kapacitet i elnäten. I en tysk kommun med 100 % gasuppvärmning är elnätet idag ganska svagt på kvartersnivå och inte alls dimensionerat för de laster som krävs för eluppvärmning en kall vinterdag. En villa med elvärme kan kräva en dubbelt så kraftig elanslutning som motsvarande hus med gas-, eller fjärrvärme. En massiv elektrifiering av värmesektorn i Europa skulle kräva enorma investeringar i elnäten på alla nivåer.
Sist, men inte minst ser vi en ökad konkurrens om elen. El är den finaste energibärare vi har. Den kan användas till allt ifrån att driva datorer till elvispar. Om vi ska elektrifiera fordonsflottan & industrin kommer vi knappat ha röd att slösa elen på något så okvalificerat som att hålla oss varma.
I stället för att gå i elvärmefällan borde EU ta sig an uppvärmningsfrågan utifrån ett resurseffektivitetsperspektiv. Varje år dumpas mer än 150 miljoner ton avfall på metangasläckande soptippar inom EU. Visst ingår en del plast, men huvuddelen av avfallet utgörs av förnybara material som papper, textil och liknande. Avfall ska i första hand materialåtervinnas, men att det idag hamnar på tippen beror ofta på att det är svårt av tekniska och ekonomiska skäl. Parallellt med förbättrad återvinning borde EU därför satsa på energiåtervinning av restavfall till fjärrvärme. En utbyggnad av fjärrvärmenäten skulle också möjliggöra nyttiggörande av restvärme från industrin på en helt annan skala än i dag. Produceras fjärrvärmen i ett kraftvärmeverk tillkommer dessutom ökad elproduktion som en ”restprodukt”.
Kombinationen avfallseldad fjärrvärme & restvärme skulle avsevärt kunna reducera Europas beroende av ryska gas samtidigt som vi skulle ta ett kliv upp i avfallshierarkin. Kommer EU att plocka upp denna lågt hängande frukt?
Skriv en kommentar